http://www.stevens.edu/csw/cgi-bin/blogs/csw/?p=130

http://www.nytimes.com/2008/03/29/science/29collider.html?_r=1&oref=slogin

Benjamin Peret

Excerpt from "The Dishonour of the Poets," 1945.

Translated by James Brook.Printed in "Death to the Pigs, and other writings," University of Nebraska Press, 1988.

If one looks for the original significance of poetry, today concealed by the thousand flashy rags of society, one ascertains that poetry is the true inspiration of humanity, the source of all knowledge and knowledge itself in its most immaculate aspect. The entire spiritual life of humanity since it began to be aware of itself is condensed in poetry; in it quivers humanity's highest creations and, land ever fertile, it keeps perpetually in reserve the colourless crystals and harvests of tomorrow. Tutelary god with a thousand faces, it is here called love, there freedom, elsewhere science. It remains omnipotent, bubbling up in the Eskimo's mythic tale; bursting forth in the love letter; machine-gunning the firing squad that shoots the worker exhaling his last breath of revolution and thus of freedom; gleaming in the scientist's discovery; faltering, bloodless, as even the stupidest productions draw on it; while its memory, a eulogy that wishes to be funereal, still penetrates the mummified words of the priest, poetry's assassin, listened to by the faithful as they blindly and dumbly look for it in the tomb of dogma where poetry is no more than delusive dust.
Poetry's innumerable detractors, true and false priests, more hypocritical than the priesthood of any church, false witnesses of every epoch, accuse it of being a means of escape, a flight from reality, as if it were not reality itself, reality's essence and exaltation. But incapable of conceiving of reality as a whole and in its complex relations, they wish to see it only under its most immediate, most sordid aspect. They see only adultery without ever experiencing love, the bomber plane without recalling Icarus, the adventure novel without understanding the permanent, elementary, and profound poetic inspiration that it has the ambition of satisfying. They scorn the dream in favour of their reality as if the dream were not one of the most deeply moving aspects of reality; they exalt action at the expense of meditation as if the former without the latter were not a sport as meaningless as any other. Formerly, they opposed the mind to matter, their god to man; now they defend matter against the mind. In point of fact, they have brought intuition to the aid of reason without remembering from whence this reason sprang.
The enemies of poetry have always been obsessed with subjecting it to their immediate ends, with crushing it under their god or, as now, with constraining it under orders of the new brown or "red" divinity - the reddish-brown of dried blood - even bloodier than the old one. For them, life and culture are summed up in the useful and the useless, it being understood that the useful takes the form of a pickaxe wielded for their benefit. For them, poetry is only a luxury for the rich - the aristocrat and the banker - and if it wants to become "useful" to the masses, it should become resigned to the lot of the "applied," "decorative," and "domestic" arts.
Instinctively they sense, however, that poetry is the fulcrum Archimedes required, and they fear that the world, once raised up, might fall back on their heads. Hence the ambition to debase poetry, to deny it all efficacity, all value as an exaltation, to give it the hypocritical, consolatory role of a sister of charity.
But the poet does not have to perpetuate for others an illusory hope, whether human or celestial, nor disarm minds while filling them with boundless confidence in a father or a leader against whom any criticism becomes a sacrilege. Quite the contrary, it is up to the poet to give voice to words always sacrilegious, to permanent blasphemies. The poet should first become aware of his nature and place in the world. An inventor for whom a discovery is only the means of reaching new discoveries, he must relentlessly combat the paralyzing gods eager to keep humanity in servitude with respect to social powers and the divinity, which complement one another. Thus he will be a revolutionary but not one of those who oppose today's tyrant, whom they see as baneful because he has betrayed their interests, only to praise tomorrow's oppressor, whose servants they already are. No, the poet struggles against all oppression: first of all, that of man by man and the oppression of thought by religious, philosophical, or social dogmas. He fights so that humanity can attain an ever more perfect knowledge of itself and the universe. It does not follow that he wants to put poetry at the service of political, even revolutionary action. But his being a poet has made him a revolutionary who must fight on all terrains: on the terrain of poetry by appropriate means and on the terrain of social action, without ever confusing the two fields of action under penalty of re-establishing the confusion that is to be dissipated and consequently ceasing to be a poet, that is to say, a revolutionary

Assembled Objects: Surrealist Sculpture / Surrealist Object Gallery 5

http://www.surrealcoconut.com/surrealism_gallery/assembled_objects/object5.html

http://www.independent.co.uk/life-style/health-and-wellbeing/health-news/mobile-phones-more-dangerous-than-smoking-or-asbestos-802602.html?r=RSS

http://www.nytimes.com/2008/03/29/business/29regulate.html?ei=5065&en=7ba12b1b93b17830&ex=1207368000&partner=MYWAY&pagewanted=print

http://www.iht.com/articles/2008/03/27/business/drone.php

Collage

HARL, 2006

http://www.nytimes.com/2008/03/21/science/space/21bangw.html?_r=1&oref=slogin

http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/7307584.stm

Att kringskära invariansen

Drömgeografiskt forskningsprogram



av Jonas Enander

Systematiserandet av den icke-euklidiska geometrin innebar systematiserandet av den axiomatiska metoden. Den framgång denna metod uppvisade berodde på dess åsidosättande av den vardagliga intuitionen tillförmån för en sträng rationalitet, där det enda som togs för givet var de härledningar som var möjliga ur de etablerade axiomen. Axiomens relativitet var förstås uppenbar: ett axiom är fundamentalt i den bemärkelsen att antagandet av dess motsats också leder till ett sammanhängande system. Antag att två parallella linjer aldrig möts. Den euklidiska geometrin. Antag att de kan mötas. En oändlig mängd av möjliga geometrier.
Låt oss inför dessa mängder föreställa oss invånare som bebor två världar samtidigt. Deras tänkande präglas av deras erfarenheter, de diskuterar dessa erfarenheter i alla sina detaljer men skyr generaliseringar. Varför skulle de generalisera? Vissa erfarenheter tycks dock vara gällande i båda världarna, andra endast möjliga att dra i den ena eller andra världen. Genom att så jämföra dessa erfarenheter, undersöka vad som är variant och vad som är invariant i deras register kan dessa invånare börja bygga upp ett antal slutsatser, visa på hur dessa slutsatser tycks vara härledda ur mer fundamentala slutsatser, tills de slutligen kan formulera en samling axiom. Dessa axiom skulle gälla för de båda världarna, med undantaget att ett antal av dessa axiom skulle utgöra motsatsen i den ena världen till den andra världens motsvarande antal axiom.
Låt oss föreställa oss detta som ett möjligt forskningsprogram där geometrin blir en geografi och de två världarna blir det vakna och det drömmande tillståndet.
Med geografi menas i detta sammanhang konstruktionen av en rumslig förnimmelse i vid bemärkelse. Frågan om rummets ontologiska status åsidosätts. Erfarenhetsmässigt tycks vakengeografin och drömgeografin skilja sig åt på vissa väsentliga punkter, men uppvisa vissa minst lika viktiga likheter. Å andra sidan kan även vakengeografin och drömgeografin vara exempel på en mer begränsad form av en generaliserad geografi (som skulle kunna uppvisa mer invecklade subjektsformer i relation till de rumsliga formerna).
Avsaknaden av ett axiomatiskt system innebär att vissa erfarenheter och resultat går förlorade för att de anses omöjliga. Genom att härleda allting ur en samling axiom, snarare än att utgå från vissa fördomar, visar man på vad som faktiskt är möjligt. Ingen trodde att det gick att konstruera en funktion som var ingenstans deriverbar men överallt kontinuerlig, innan man via den rigorösa axiomatiseringen kom fram till att det faktiskt var möjligt. På motsvarande sätt skulle en rigorös axiomatisering av den vakna och drömmande geografin visa hur vissa situationer, platser och förlopp som man hållit för omöjliga eller inte alls tänkt på är fullt möjliga, förutsatt att vissa speciella omständigheter och uppgörelser med godtyckliga gränsdragningar verkställs. Och tvärtom. Att en cirkel har en insida och en utsida kräver ett omfattande matematiskt bevis. Vardagliga rumsliga förnimmelser, som att det är lika långt mellan punkt A till punkt B som mellan punkt B till punkt A, kanske kräver omfattande bevisföring. Att visa att det vi gör faktiskt är möjligt? Men det räcker med ett motexempel för att bevisa motsatsen…
Låt oss exemplifiera hur en möjlig axiomatisering kan se ut, om än i ofullständig form. Axiomen med asterix markerar de till drömmen tillhörande.

Axiom 1. En plats är alltid unikt bestämd.
Axiom 1*. En plats kan vara flera platser samtidigt.
Det första exemplet utspelar sig i vakenlivet. En plats är alltid en enskild plats. I drömtillståndet kan en plats vara flera (man går runt i Stockholm men vet att det är Jönköping), dvs vi har ett motsatt axiom. Men båda ger upphov till konsistenta geografier.
Axiom 2. Förflyttning mellan platser sker alltid kontinuerligt.
Axiom 2*. Förflyttning mellan platser sker kontinuerligt eller diskret.
Axiom 2 tycks ligga till grund för den vardagliga erfarenheten att förflyttning alltid sker utan plötsliga hopp. Man rör sig aldrig t.ex. i språng av två meter, utan alltid i språng som är så små att de inte tycks vara möjliga att identifiera. Axiom 2* utgör motsatsen och den mycket vanliga erfarenheten att via ett plötsligt hopp kunna röra sig från en plats till en annan.
Låt oss nu bilda ett axiom som är sann i båda systemen:
Axiom 3. Det existerar en rumslig förnimmelse.
Självklart finns det en vaghet i begreppet ”förnimmelse” (och ”rumslig”, ”existerar”, ”det”, ”en” etc). Men låt oss se vad vi kan härleda utifrån dessa axiom. Vi börjar med systemet för vakenhet, vakengeografin:
Sats 1. Mellan två platser går det alltid att hitta andra platser så att de bildar en sammanhängande sträcka.
Bevis. Enligt Axiom 1 är en plats unikt bestämd och enligt Axiom 2 är förflyttning mellan platser kontinuerlig. Förflyttning mellan två distinkta platser måste då ske mellan en serie mellanliggande platser som den kontinuerliga rörelsen kan ske i eftersom det enligt Axiom 3 alltid finns en rumslig förnimmelse. Alltså bildas det en sammanhängande sträcka.
Låt oss nu granska vad vi kan härleda inom drömgeografin:
Sats 1*. Mellan två platser går det inte alltid att hitta andra platser så att de bildar en sammanhängande sträcka.
Bevis. Enligt Axiom 2* kan förflyttning mellan platser ske diskret och enligt Axiom 3 existerar det alltid en rumslig förnimmelse. Alltså sker förflyttning mellan två separerade platser utan en serie mellanled utan rumslig förnimmelse. Satsen följer direkt.
Sats 2*. Den rumsliga förnimmelsen exkluderar ej närvaro på flera platser samtidigt.
Bevis. Beviset ses enkelt genom att kombinera Axiom 1 och 3.
Sats 3*. Det går att förflytta sig från en mångfald av platser till endast en plats och vice versa.
Bevis. Återigen ses beviset enkelt genom att kombinera Axiom 1 och 2.
Sats 1* skulle förklara fenomen i drömmen såsom att gå ut från ens lägenhet direkt till en främmande stad. Sats 1 skulle förklara fenomen i vakenlivet såsom att röra sig från ens bostad till arbetsplats via en serie mellanled såsom tunnelbana, promenadväg etc.
Detta är alltså ett exempel på hur man genom det axiomatiska systemet kan härleda villkoren för de respektive geografierna. Detta kräver ett omfattande empiriskt material: Vad som antas vara ett axiom kan visa sig vara en sats möjlig att härleda ur mer fundamentala axiom. Eller så kan även negationen av ett axiom visa sig gälla, vilket gör att ett nytt axiom måste formuleras så att det tidigare axiomet och dess negation inte kan betraktas som motsatser. (Observera att denna typ av axiomatik skiljer sig från den matematiska. Om man i ett matematiskt system kan härleda negationen av ett axiom säger man att systemet är inkonsistent, och axiomet måste plockas bort. Men om man i vakengeografin upptäcker att man kan vara på flera platser samtidigt (negationen av att endast vara på en plats) så innebär ett nyformulerat axiom att detta inte längre innebär en motsägelse.). Exempelvis drömde en kamrat att hon var ett objekt samtidigt som hon observerade sig själv utifrån. Vilken roll spelar denna erfarenhet för axiombildningen?
Just genom att undersöka vad som är invariant i de båda tillstånden erbjuds en möjlig utgångspunkt. Kring invarianta fenomen kan man sedan se hur varianser uppstår, hur de är relaterade till andra invarianta fenomen, vad varianserna består av och hur kombinationer av olika varianser kan förklara påtagliga och vanliga erfarenheter. Man får ett nätverk där noderna består av invarianta fenomen som förbinds längs olika axlar av de varianta fenomenen. Genom att rotera noderna kan man omgestalta en plats mellan dröm- och vakengeografin. Vår orienteringsförmåga skärps.
Vad är då syftet med att genomdriva denna forskning? Vi vill förstås att axiomen blickar tillbaka på oss för att fråga vilka möjliga subjekt som kan ha formulerat dem. Genom att systematisera betingelserna för en erfarenhet blir det möjligt att gå bortom erfarenheten, att generalisera den och därigenom göra den mer konkret. Precis som den generaliserade geometrin ledde till utökad rörelse i en fyrdimensionell krökt rumtid så kan en generaliserad geografi leda till en utökad rörelse i … vad? Man kommer besöka platser man inte ens kan drömma om.
Avslutningsvis vill vi även påkalla Gödels slutsatser. I ett visst stadium av forskningen kommer vi att stöta på en sats, en utsaga om de geografiska betingelserna, som varken går att bevisa eller motbevisa om vi utgår från att vårt system är sammanhängande. Denna negativa rest som alltid kommer att hemsöka vår rumsliga förnimmelse kanske går att fastställa på empirisk väg genom en serie ytterst delikata spatiala experiment. Men hur vet vi att det geografiska systemet är konstant över tiden? Att det inte skiftar via våra passager? Den temporala dimensionen underminerar kanske våra ansatser, men så mycket bättre eftersom vi då får utöka vårt forskningsprogram.

http://apnews.myway.com/article/20080320/D8VHCQ2O0.html


http://news.yahoo.com/s/ap/20080320/ap_on_re_us/severe_weather

THE GREAT MERAMEC RIVER FLOOD OF 2008

http://www.democracynow.org/2008/3/11/everybody_in_the_world_except_us

by Kime

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2059368.ab

http://www.tcvh.com/screenclean.swf

Possession, understood by Leiris as "... losing one's head in a trance ...", points towards the concept of the "acephalous" (headless). In this concept several strands of Bataillean thought are brought together. For Bataille, the head’s function is utilitarian, and opposed to collective effervescence. Losing one's head means an ecstatic subversion of egotistic calculation. Possession was presented a method to lose oneself in Dionysian ecstasy, like expenditure, sacrifice, transgression, laughter and tears, ecstasy and madness, vice and revolt, eroticism and death.

http://www.dailymail.co.uk/pages/live/articles/news/news.html?in_article_id=533358&in_page_id=1770

http://news.bbc.co.uk/player/nol/newsid_7290000/newsid_7292900/7292900.stm?bw=bb&mp=wm&asb=1&news=1&ms3=54&ms_javascript=true&bbcws=2

soluble locus

Mattias Forshage

http://icecrawler.blogspot.com/2008/03/soluble-locus.html

What is this place called place


Some places are more places than others. But sometimes more is less. Places have tons of determinations. Global coordinate systems, positions assumed in our networks of associations and perceptions, its social productivity, biological productivity, monetary productivity; what it is used for, has been shaped by being used for, what it could posssibly be used for if we want; what situated it in relation to surrounding topography, what created its soil layer, what plants and fungi colonised it when, what animals use it when and how, what are the optical and metereological conditions, who died there and who wrote a poem there and who tried to seduce whom there, and so on. This and other aspects difficultly measured will give them particular presences or absences, particular suggestivenesses and expectancies. I am not using the terms atmosphere or ambiance here, just because I sometimes suspect them to be just euphemisms for soul, which I might have said too, but which will often stand in the way of a real investigation of the factors actually involved.

Many intellectuals of conservative leanings tend to mythologise place hierarchically, primarily in terms of patria. Others, more liberal, tend to oligolectically associate places with more or less exotic anecdotes to fit a cosmopolitan image, involving either a globalisation nivellation, or good old tourist exotism, or both intermixed. But, it cannot be empasised enough, the biographical self is just one epistemological organ among others. An important one, providing much of the emotional reverbations, a good deal of the stories, a good deal of all the irrational associations and psychological overdeterminations. But real mythology, which might be described as acknowledging the ghosts we have intercourse with, presupposes availability more than anything, just like poetry, and thus all the biographical material is just a wagonload of suggestions, which might selectively be grabbed and put to use by the meaning in formation, or not. The notion of a patria is a strictly regressive one on the mythological and psychological levels, and of course one usually associated with reactionary political purposes. To see place as a setting for anecdotes is a slightly more dynamic position, but exotism and lack of exotism are equally powerful in potentially hiding specificity and particular possibilities from view. The more interesting a place is, the more it has qualities of terra incognita, something we may have rumors, dreams and prejudices about, but which primarily in itself encourages us to an active investigation of its possibilities. Consider the place a playground, yourself having gotten the task of inventing the game appropriate to it.

In the mid-90s the surrealist group in Stockholm focused much of its geographical investigations in the concept of worthless places (or atoposes), all the corners and borderzones falling between chairs, falling out of use, getting invaded by unintended usages. It could be emphasised that the criterion is largely an economic one and the setting more or less necessarily urban: only in cities is the population dense enough and the land prices high enough for any disused space to be so strongly singled out, to acquire the quality of a focus of resistance and dreaming. Other environments are organised in other ways.

Some other groups picked up the concept, particularly the Leeds group which had already from its beginnings a geographical focus parallelling ours (and preferring the probably more grammatically correct plural form atopoi). In later investigations other aspects have taken the lead, particularly in Madrid, developing concepts largely opaque to us (such as?), or in Eric Bragg's inexhaustible documentation of abandoned environments in northern California, or in Bruno Jacobs' concept of "poetic places", or in SLAG's "urban rockpooling" etc. The interface visavis popular "urban exploring" more or less based in live role playing games and situationist theory, is not yet specified. The many scattered surrealist experiments in natural, rural or suburban environments have been fruitful but perhaps not offered similar methodological conclusions.

In Stockholm we have also focused particularly on dream geography (recently at Kormorantrådet),both the question of how space is constructed in the dream and how dreams affect our geographical orientation in general.

Together with a sense of nature geography which is perhaps more of my own personal interest, this was investigated in my novel Dreamgeography naturegeography . This sense of nature geography is about how our observations of animals, plants, stones, landforms and weathers are crucial in establishing our sense of space, our psychogeography. In this sense, it is obviously depending on the degree of selective attention and of background knowledge. But there is of course also a sense in twhich these aspects give places their position objectively.

Psychogeography was a slightly different concept when the lettrists developed it and later used it as situationists, focusing particularly on the ideological and counterideological manipulation of mental structures through city planning and experimental urban drifting, and we have, in parallel with an academic discipline which we don't know if it exists or not, deliberately generalised it into a phenomenology of space and strategies of orientation in general.

Birds, which like humans are obsessed with large-scale spatial orientation, rely mostly on visual gestalt but also seem to have a keen sense of magnetism facilitating navigation. The gestalt sense of humans is one the other hand exceedingly complex, usually resulting in quite conflicting signals which are finally resolved in a rational analysis. Here we are. We have no memory of how we might have ended up in this place where we feel we might be. Spatial recognition, if not a pastime among others, will start approaching that beautiful and profane description of mystical knowledge as the instantaneous recollection of the sum of associations to an object (where was it? Joseph Jablonski, "Surrealist implications of chance" 1976, I think). A good guess as to where one is includes all the motionless summer evenings there, all the puns and etymological speculations around its name, the taste of the soil, the ambiguous hopes of dawn, the noise of birds, the land use history, the public transport system leading there, the dream syntheses it will become part of. The notion of home does not make sense. The only adequate identification with place is an experimental and playful one, regardless of whether it lasts for just the duration of an instantaneous practical-joke-type kiss or a moment which lasts for centuries, turning us to stone, and whether we are ultimately capable of distinguishing between the two.

Mattias Forshage 3.iii

The study raises the possibility in the future of the technology being harnessed to visualise scenes from a person's dreams or memory.
http://www.guardian.co.uk/science/2008/mar/06/medicalresearch

KATHMANDU (Reuters) - A controversial young Nepali girl worshipped by many Buddhists and Hindus as a Kumari, or "living goddess", has given up her divine position following a request from her family, an official said on Sunday.
The 11-year-old Sajani Shakya was revered for nine years as the Kumari of the ancient temple-town of Bhaktapur, near Kathmandu, in a centuries-old tradition.
"She is no more a Kumari," said Dipak Pandey, a senior official of the state-run Trust Corporation that oversees the cultural affairs in the deeply religious nation.
Pandey said Sajani's family wanted to perform their own religious rituals which required her to give up her divine position and rejoin her family.
Kumaris traditionally retire when they reach the age menstruation.
Last year, Sajani made international headlines after she visited the United States to promote a film by British company about the ancient practice.
Some religious authorities criticised the trip, saying it was against tradition. They even threatened to strip her of the title, but the threat was later withdrawn.
Under the Kumari tradition a girl selected from a Buddhist Newar family through a rigorous cultural process becomes the "living goddess".
She is considered as an incarnation of the powerful deity Kali and is revered by the Hindus and Buddhists until she menstruates after which she must return to the family and a new one is chosen.

"We are trying to find a replacement for Sajani," Pandey said.
Some human rights activists have petitioned the Supreme Court to end the practice saying it denies the girl her normal life.
The apex court is yet to deliver a judgment.

http://wcbstv.com/topstories/Queens.teen.repellant.2.667533.html

more Knox...

http://www.youtube.com/watch?v=N6rczPlEjCk

http://www.youtube.com/watch?v=pB0rLyPKwBA&feature=related

DRAWINGS BY KNOX MARTIN

http://www.knoxmartin.com/qt/clip_01.mov

http://www.knoxmartin.com/qt/clip_02.mov
http://www.knoxmartin.com/qt/clip_03.mov
http://www.knoxmartin.com/qt/clip_04.mov
http://www.knoxmartin.com/qt/clip_05.mov

PAINTINGS BY KNOX MARTIN

Would You Like a Hair Sandwich?
http://www.slate.com/id/2185144/

Den Jagade


ett sökande blod är alltid gåva nog
sågtanden trubbas
parasitdunet skvalar
nedåt går den sista flodfärden

och nedåt travar navel-luddet i Simbaccas åder
meniskeln trött
blåsan hängande över pisk-ställningar i väntan
på tecknets återkomst till Hägringsberget
i Döveldaggens man

jag slätar hudkroppen barskt
med spiksängars tålmodighet och
överlåter mina drömmar till mal-valens sång
att uppträdas på
ryggar i allas sängkammare
sängkammare som doftar kor
som framkallar
undersköna ljud av pisksnärtar och klagande

där mask-masen tar en
tråd och träder genom bly-tungans kött svavel-daggens frätande
fram

av blickar svunna den Nya Kartan
ritningen över det nya köttet
jag är

daska mig daska mig över ländryggens flodmärken
med asp-piskan
snärtande kvistar agar
så att tecknen kan framträda ynkligt
dina åtrådda markeringar av erotikens inledning

kliv upp i min sadel kära Havsbuken

navigerande mellan vågdalarna som en storm fågel lindad med taggtråd och runt min hals hängde huggtänder
gav vi oss ut på det uppstötta havet