Paolo Pissoffis Manifest Mot Den Svarta Gallan
http://paolopissoffi.blogspot.com/

Yadaris Otero

Percepciones

ett
Jag försjönk i ditt djupa vara
Förtrollad av de läten
Du fick mig tro var mina
(tänder krasar, finnar spricker, nagelband spretar)
Sörjer du de klagande
De dimmiga dagar blå
Då klarhet syntes på din läpp
Entydighet på din trosas linje
Jag älskade dig som många förut
Ljusblå, en bil, cykel, någons del
Där innanför förtär jag hudens skam.

I mörkret är ljuden skrämmande och tydliga, när som helst kan vad som helst hända.

Romantic Circles Praxis Series (RCPS)
http://www.rc.umd.edu/praxis/

Society of the Spectacle (Revisited)

http://www.vertigo.se/

MER VERKLIGHET! UTVIDGA LEKEN!

Surrealismen, skådespelet och livet

I. Verklighetshungern

Mer verklighet. Hungern efter det verkliga är osläcklig. Verkligheten skulle vara ett oändligt spännande fält för livets ständigt skiftande lekar och erfarenheter – men ter sig idag som en dålig film, eller som en viss uppsättning spelregler som företagen, polisen och politikerna tror sig kunna hantera, samt den torftiga ideologi för att saluföra denna film eller dessa spelregler som skapas i ett samhälleligt rum som behärskas av massmedier, shopping och lönearbete. Vi kan alla bättre än så.

Mer verklighet. Detta hör till den aktiva surrealiströrelsens främsta slagord, och man kan t o m påpeka att det är fruktbarare att översätta själva termen ”surrealism” med formeln ”mer verklighet” än med det traditionella och notoriskt oklara sättet att låta det syfta på en ”öververklighet”. Vadå öververklighet? Ofta uppfattas detta som det vore något avskilt från verkligheten eller t o m motsatt verkligheten – ren obefläckad fantasivärld satt i reservat. Något sådant har surrealisterna aldrig varit speciellt intresserade av. Då är det rimligare at se ”öververklighet” som en fördjupad, flerdimensionell, laddad verklighet. Ofta talas det inom surrealismen om ”världens återförtrollning” och ibland om ”profan illumination”.

Poängen med fantasin är alltså ingalunda att vända det verkliga ryggen och hävda myten eller drömmen på dess bekostnad. Det handlar om att inte acceptera denna rigida uppdelning, om att upphäva motsättningen, att inte acceptera någon snäv, funktionell, utilistisk, avförtrollande avgränsning av det verkliga.

Felet med realismen är ingalunda intresset för verkligheten. Snarare tvärtom! De som kallar sig realister i politiken och sällskapslivet är just de som blundar för mångfalden av reella möjligheter och automatiskt avvisar allt som inte är på förhand redan bekant inom deras trångsynta uppfattning om common sense. De som kallar sig realister i litteratur och konst är anhängarna till en viss 1800-talsstil som begränsar motiv och uttryck till en uppsättning konventioner; inklusive stelhet, förtjusning för det triviala, metodisk fantasilöshet och fixering vid likgiltiga detaljer. (Det förtjänar att påpekas att i stort sett samma konventioner upprätthålls i en lite annan miljö i tonvis av svag fantasy och SF.)

Surrealisternas överrealism är istället en ”öppen realism” – en hänvändelse till verkligheten som inte är ute efter att reducera den till något redan känt och praktiskt hanterbart. Att bejaka luckor, tvetydigheter och avgrunder istället för att förneka dem. Att slå in kilar i realismen för att se mer istället för att putsa på sina skygglappar.

Den antirealistiska strategin å andra sidan, som kan karakteriseras som att behålla skugglapparna på och bara vända sig åt andra hållet, och som surrealismen ofta förknippas med, är kanske vad som brukar kallas eskapism. Men det ordet är mest ett slagträ för trångsynta realister och det är inte säkert att det existerar någon egentlig eskapism. Att vända sig bort från en snäv, ofruktbar och ideologisk skådespelsverklighet torde ju istället innebära att man tar sina idéer, böjelser och fantasier på allvar, att man ser och odlar fler möjligheter, och däemed snarast innebära en nettoökning av verklighetsgraden.

Tyvärr gör det inte alltid det. För dem som av olika skäl behåller skygglappar på innebär det då bara att söka sig till en annan version av verklighet istället för till möjligheter, mångfald och det okända. De tycker sig andas friare i en värld som bestäms av Tolkiens skrifter, Lovecrafts mytologi, Matrix, Marvel comics, sektens utopi, den kristna mytologin, etc etc, som blir till en uppsättning spelregler och gränsen mellan världarna hålls befäst; man missar poängen.

Inom surrealismen har man insisterat på en distinktion mellan det fantastiska och det underbara. Det fantastiska är då alla de fantasikonstruktioner som etablerar sig genom en motsättning till det verkliga, som försök till negation eller transcenderande av det. Det får sitt existensberättigande och sin karaktär genom att utge sig för att inte vara verkliga. det är bara på lek, det var bara en dröm, fria fantasier: snipp snapp snut så var sagan slut, och det verkliga får fortgå oförändrat i dess torftigaste och mest uteslutande form. Det underbara å andra sidan handlar om världens återförtrollning, om hur märkvärdiga händelseförlopp, innerliga upplevelser, en outtömlig mångfald av associationer och mening, närvaron av det okända, tar plats mitt ibland oss och transformerar verkligheten, gör den mer inklusiv och mer verklig.

II. Skådespelet

Även om jag hittills mest talat om den skriande bristen på verklighet i termer av snäva spelregler och torftig ideologi, så är likväl situationisternas begrepp om skådespelssamhället det mest framskjutna försöket fortfarande till en systematisk förståelse av verklighetsbristen (se även Kristoffer Haggrens artikel om situationisterna i detta nummer). [Not: Många poststrukturalister/postmodernister tycker sig förvisso ha gått längre, och några av dem har nog verkligen gjort det i vissa avseenden, men vanligen på bekostnad av den egna konkretionen och/eller verklighetsförankringen och framförallt på lusten till och behovet av radikal samhällsförändring.] Situationisterna utgick här från Marx teori om varufetischismen men utökade dess tillämpningsområde.

Marx såg att det är arbetare som producerar saker men likväl känner sig främmande inför dem: det är någon annan som kontrollerar produktionen, som äger sakerna som skapas, som säljer dessa tillbaka till arbetarna och lägger beslag på överskottet de genererar. När de bjuds ut till försäljning på en marknad så är det som varor, som har ett mystiskt lite heligt skimmer över sig och tycks sakna ursprung, och inte som användbara saker som någontillverkat. Att så mycket av värdet ofta tycks ligga i varumärket är bara den ytligaste aspekten av varans fetischkaraktär, som snarare är generella egenskaper av mysterium och ikon som den får av att lyftas över från den praktiska brukssfären till den upphöjda handelssfären. Och i och med att varan och mnarknaden blr alltings mått blir så en allt större del av verkligheten indragen i den sfären.

Teorin om skådespelet handlar om hur verkligheten som sådan dras in i den fetischistiska marknaden. Vi är alla med och producerar verkligheten, men känner oss likväl främmande för den: det är någon annan som kontrollerar produktionen och profiterar på den. Våra dagliga liv – som förvisso i allmänhet är påfallande fattiga och mer eller mindre strängt inrutade i lönearbete, torftiga hobbies och torftiga sociala relationer – ses i allmänhet som mindre verkliga än den verklighet som säljs tillbaka till oss i dagstidningar och TV (och i varor och tjänster). Det som sker är riktigt verkligt bara om det hamnar i tidningen, och kändisarna vars bana man får följa i detalj blir lätt verkligare vänner än dem man träffar. Nästan inget av det man gör gör man på riktigt, helt närvarande själv; det är inte i något nu utan antingen i väntan på att lyckad, upptäckt, känd eller rik, eller vid sidan om tiden där man spelar upp formaliserade uttryck för sitt personlighetskoncept eller gängse markörer för lycka: arbetslyckan, parlyckan, familjelyckan, egendomslyckan; det är nästan alltid bara olika funktioner man fyller i egenskap av representant: för sin yrkesroll, sin familjeroll, sin sociala image (varav en av de blekaste och samtidigt strängaste är ”vanlig människa”). I princip är vi passiva åskådare till verkligheten, som spelas upp mitt ibland oss och inbegriper oss.

Situationisternas formel för att bryta skådespelet är att skapa situationer. Med det menar de vad som helst som avbryter representationen och får folk att handla och leva istället för att bara fullfölja sina funktioner och vara åskådare. Vad som helst som gör de vanliga rationaliseringarna och upprepningarna inadekvata kan öppna upp ett rikt fält av möjligheter, bringa det okända inom räckhåll och alltså öka graden av verklighet. Men jippon, sensationer, allmän spontanitet och högljuddhet, obstinat vägran och pliktskyldiga protester, liverollspel, stoj, fest, kravaller och kaos är alltsammans förvisso samtidigt öppningar för att något skulle kunna ske och företeelser som snabbt kan inordnas i skådespelet och i skådespelspersonligheten och bli simpla polisärenden, underhållning, hobbies, revoltskådespel, köpfest, exotisk subkultur och färgstarka personligheter.

III. Den stora leken

Leken är det grundläggande. Den är den paradigmatiska formen för ansträngningar för att utvidga verkligheten. Leken handlar alltid om att öppna upp, se, prova nya möjligheter (annars är den inte värd namnet). Tittar man på just de surrealistiska lekarna är de vanlgen undersökande och/eller skapande, och går ofta ut på att låta slumpen eller den kollektiva dynamiken avgöra vart man går, vad man säger, ritar, spelar, skriver eller bygger; att experimentellt ställa sig på det okändas sida gentemot sig själv. Några av dessa lekar är välkända och ingår i den vanliga lekrepertoaren, som olika former av utsökta as (när man fortsätter på teckningar/berättelser etc som andra påbörjat utan att se deras bidrag), viskleken och översättningslekar, fantasifulla gissningslekar, experimentella varianter av skattjakter och av gemensamt skapande överhuvudtaget, inträngande och/eller förvirrande enkäter till varandra och till allmänheten, etc; men det stora flertalet av de surrealistiska lekarna uppfinns i en oändlig följd av de aktiva surrealistgrupperna, är ibland fullkomligt misslyckade, har ibland oändligt komplicerade regler, släpper ibland lös oanade krafter; de provas några gånger, kommuniceras till grupper i andra länder som kanske provar själva, och läggs sedan till handlingarna i det oupphörliga stora experimentet.

Leken skakar om, inkräktar på skådespelets business as usual, visar på nya möjligheter och ger nya erfarenheter. Detta inte minst i just hur den åsidosätter och äventyrar det egna personlighetskonceptet till förmån för det oupptäckta och okända. Den uppenbara våra kreativa förmågor och ställer dem till förfogande för den gemensamma leklustan och kunskapstörsten istället för att exploatera dem som privat egendom och marknadsresurs.

Leken måste därför vara öppen och experimentell. Liksom i vetenskapen arbetar man fram en metodologi, provar olika sätt att slå fast spelreglerna, definierar vilken process och teknik man ska använda i det konkreta sammanhanget, slår fast de teoretiska grunddrag experimentet vilar på. Men det viktiga är att inte tro, att ”suspendera metafysiken”, att inte ha en förutbestämd världsbild som man bara bekräftar, att varken sortera bort allt det man inte kan förklara eller svälja massa nya, mer eller mindre religiöst präglade, trosföreställningar bara för att de är de tillgängliga sätten att reducera okända företeelser till något redan bekant. Att istället nyfiket och förutsättningslöst undersöka och prova på, se var man hamnar. Ambitiösa ”lekar” där man agerar helt inom ramarna för en på förhand uppgjord mytologi, ett bestämt scenario som styrs av traditionen eller av någon enskilds godtycke, (som man väl kan karakterisera en stor del är liverollspelen som), är i första hand bara skådespelarövningar, som kanske kan medföra några få intressanta erfarenheter och skapa lite festlig förvirring, men knappast närma oss till det okända och bidra till att förändra världen. På ett liknande sätt men delvis omvänt fungerar sådana politiska aktioner och gatuteatrar som bara är till för att väcka vissa specifika reaktioner och uppnå ett förutbestämt syfte; detta är bara strategisk manipulation av folk, fungerar på samma sätt som vanlig reklarm och är i stort sett inget annat än reklam. Både liverollspelen och de politiska aktionerna har allt att vinna på att mista kontrollen, skapa lösa trådar, gå vilse, vandra frågande, myllra.

IV. Slumpen och sinnligheten

Slumpen är en opålitlig och lysande bundsförvant. Detta gäller dels hur träffsäkert och/eller överraskande saker och ting lätt kan utvecklas om man låter bli att styra dem och alltså tillämpar en experimentell och lekfull metod. Men också vilka sammanträffanden och kedjor av tillfälligheter man blir varse så fort man av något skäl närmar sig verkligheten med ökad känslighet: förälskelsen är väl det klassiska exemplet på ett tillstånd som får märkliga saker att hända, omständigheterna exalteras, saker faller på plats, sammanhangen uppenbaras eller uppstår. Många drogrus och kliniskt paranoida tillstånd präglas av samma mekanismer, liksom möjligen religiösa uppenbarelser. Att den poetiska inspirationen är något liknande är ganska uppenbart. Men vi kan alla behöva bli påminda om att man inte behöver vänta på dessa tillstånd utan kan söka upp dem aktivt, mitt på ljusa dagen med vidöppna ögon, i experimentet och leken.

Dessa exempel på tillstånd av ökad känslighet är tillika pedagogiska för en allmän betoning på det konkret sinnliga. Inte minst på hederlig oordning i sinnena som är ett klassiskt recept för att uppenbara nya möjligheter. Ovanliga erfarenheter, meningsskapande myller, förskjutningar, överkänsligheter och synestesier, som alla ger element och förslag till mera verklighet.

Poängen är nu att inte kodifiera dessa element i en ny fix tolkning av världen. Och inte heller att avgränsa den från verkligheten genom att behålla erfarenheterna och mekanismerna inom en avskild sfär (hobby eller tripp). Utan alltså hålla den experimentella fanan högt, att leva leken och äventyret, att utforska möjlighetsfältet.

V. Fantasin och mytologin

Fantasin slutligen, är i detta perspektiv samtidigt en instans för spontant avslöjande och djup implicit kritik av verklighetens givna skepnader, liksom alla dess insnävningar och ideologiska rökridåer, själv ett outtömligt fält för nöjen och utmaningar, och ett outtömligt objekt för experimentell, systematisk och lekfull utforskning. Så snart man börjat verkligen lägga märke till lekens och slumpens resultat, det sinnligas och det okändas figurer, ligger det nära till hands att uppmärksamma sina egna fantasier, drömmar, visioner, associationskomplex, missuppfattningar, fixa idéer och fantasmer och kasta in dem i leken. Detta må ta formen av en undersökning av fantasins objektiva former, vad som är mer eller mindre trovärdigt och engagerande ur imaginär synvinkel, eller också av en systematisk uppbyggnad av en mytologi.

Det kan inte nog understryjkas hur viktigt det är att denna mytologi är öppen, experimentell och ingripande för att inte bli fix, fängslande och ideologisk. Poängerna är allra lättast att se när det rör sig om en kollektiv mytologi, en som experimenteras, vidarebefordras, kommuniceras och leks fram inom ramen för en stor lek; men man kan också odla en personlig mytologi för att avslöja nya sidor hos ens liv och stimulera till nya experimentella ingripanden. Men den som konstruerar en personlig mytologi som en sluten värld som inte är till för att utvecklas, ingripa och äventyra är bara en romanförfattare eller religionsstiftare.

Skillnaden mellan Lovecraft och Tolkien är förstås emblematisk: Cthulhumytologin utvecklades successivt och utforskande, i ett åkallande av och närmande till det okända, Lovecrafts vänner bidrog med pusselbitar, och efterföljare har – i mån av kreativ fantasi – fortsatt kunna läma bidrag till denna oavslutade och alltjämt dunkla mytvärld. Kom ihåg att Lovecraft aldrig skrev Necronomicon. Ringenvärlden däremot är en typisk skapelse av en enskild, en godmodig akademiker till underhållare; dess mytologi är ingen åkallan av något alls utan en snygg avslutad prestation, en eklektisk läsfrukt till innehållet och en pedantisk detaljritning av en verklighetsfrånvänd helhet som vill vara avslutad och självförsjunken som en monad och inte på något sätt förändras eller ingripa.

VI. Verkligheter

I formeln ”Mer verklighet!” är det viktigt att man inte bör ta verkligheten för någon bestämd filosofisk kategori, något enhetligt eller givet. Verkligheten är bara summan av det verkliga, av allt som förverkligas. Verklighet är först som sist något vi producerar tillsammans – vare sig det är som skådespelsverklighet som någon annan skor sig på eller som självständiga lekar, äventyr och umgängesformer. Det är i själva verket där den grundläggande motsättningen ligger: delta i skådespelet eller ta upp livet. Att tala om verkligheter i plural låter sig göras, för att understryka mångfalden av möjligheter, men bara så länge man ser hur dessa verkligheter genomsyrar, befruktar och kommunicerar med varandra. Det tycks mig oändligt ofruktbart att prata om individuella verkligheter (”min verklighet och din verklighet”) vilket bara tjänar till att mystifiera bort att verkligheten alltid skapas i människors samspel, och medför något försvärande till en eller annan korkad metafysisk teori om individens isolering eller överhöghet. Att man kan ha olika verklighetsbegrepp, olika föreställningar och teorier om verkligheten eller bara olika definitioner av termer, är naturligtvis självklart men naturligtvis inte samma sak som att man har olika verkligheter, det vore en enkel sammanblandning av ord och sak.

Formeln äger sin relevans i en lång rad skilda aspekter. Epistemologiskt: mera, och mer förutsättningslöst, undersökande av världen. Begreppsmässigt: inkludera fler perspektiv, plan, medvetandenivåer, potentialiteter etc. Kvantitativt: inkludera fler saker, som finns där men av en eller annan anledning brukar räknas bort. Fenomenologiskt: noggrannare undersökning av vad som är verkligt för våra fantasier och begär. Ideologikritiskt: genomskåda och avvisa skådespelet, massmedieverkligheten och alla andra officiella versioner. Politiskt: att ingripa, handla självständigt, skapa situationer, avbryta de vanliga skådespelstransaktionerna.

Lek, experiment och nyfikenhet ger uppslag till allt som behöver göras och då kanske man inser att nöjen, konstnärligt skapande och politisk verksamhet är jävligt torftiga sfärer så länge de hålls åtskilda men i allt väsentligt kan sammanfalla i behovet av att exaltera verkligheten och uppfinna nya sätt att leva tillsammans.

Mattias Forshage

http://www.surrealistgruppen.org/merverklighet.html

http://www.nytimes.com/2009/12/10/science/10collide.html?_r=1&hpw

Mystery as spiral blue light display hovers above Norway

http://www.dailymail.co.uk/news/worldnews/article-1234430/Mystery-spiral-blue-light-display-hovers-Norway.html

"Den 18 kilo tunga väskan, som går under namnen "The Nuclear" och "Atomic Football", finns alltid i närheten av den amerikanska presidenten. Även när han i dag åkte runt i Oslo.
Bara några få meter bakom honom bars den in på slottet av Obamas militära assistent, uppger VG.
Från väskan sticker en antenn ut, och i den finns ett kort med kryptokoder som ger presidenten och försvarsministern tillstånd att använda kärnvapen.
I väskan finns också:
Den svarta boken, som ska ge möjlighet för motattacker om USA attackeras.
En lista över hemliga platser där presidenten kan ta skydd vid en katastrofsituation.
En mapp på åtta till tio sidor med beskrivning av hur amerikansk media ska sända vid en nödsituation."

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6272456.ab