Droger viktiga för många svenska författare
Publicerad: 2009-01-23, Uppdaterad: 2009-01-24
Carl-Michael Edenborg är idéhistoriker, bokförläggare, caféinnehavare.
Ett nytt monster har fötts: Kokainförfattaren. En en ”landets mest kända författare” som ”vunnit flera prestigefyllda priser” ertappades med kokain i fickan vid en polisrazzia. Själv skrattar han och säger att det var tur att de inte kom på 90-talet när han verkligen var nere i drogträsket. Och tillägger att han inte ens är intresserad av kokain: det är för svagt. Säger han till Nyheter 24.
Jag säger att det är tur för honom att han är en han: fråga Sanna Bråding om hur kul det är att vara tjej och bli tagen för knarkbrott. Det är lite som gamla tiders sexmoral: även här leker killarna medan tjejerna är slampor.
Sex, psykoaktiva substanser, våld och brott är problematiska företeelser i alla mänskliga samhällen. De skaver och sticker hål på gränserna mellan psykets delar och kroppen, mellan individer, mellan grupper, mellan olika samhällsordningar och mellan själva det mänskliga och det djuriska (eller gudomliga). Ritualer, regler och lagar växer fram kring dem för att göra dem hanterliga, minska deras hotfullhet. Ändå låter de sig aldrig helt tämjas. Det hjälpte inte att viktorianerna satte strumpor på bordsbenen: tvärtom bidrog det bara till ett ännu större intresse för sex.
Och när poliser, socialarbetare och lärare besöker småbarn och visar diabilder (eller är det powerpoint nuförtiden?) av döda heroinister på skitiga toalettgolv, samtidigt som de förklarar att så går det om man provar hasch, så kan man lugnt säga att de bidrar till ett ökat intresse för denna avgrund. Och när lilla Sofia en gång provar hasch men inte vaknar död på ett toalettgolv och då inser att farbror polisen ljög, så kanske hon tänker att ingenting annat av allt det farliga egentligen var farligt.
Det är tur att lilla Sofia kan hitta livsnödvändig information på nätet om hur hon ska hantera drogerna, vilka som kan blandas och inte, för den sortens hjälp får hon inte på apoteket. Men det kanske är synd att hon – samtidigt som hennes föräldrar köper Viagra, Valium och Provigil från Indien – köper nya konstiga droger med namn som N-ethyl-2c-b eller MDPV, som ännu inte hunnit förbjudas, eftersom hon inte får tag i mindre farliga substanser som MDMA och psilocybin.
När poliser rusar in på galor och tvingar artister att lämna urinprov – för att vinna troféer och få uppmärksamhet och ökade anslag – stärker de den attraktiva kopplingen mellan kändisskap och droger. Samtidigt ger de den svenska narkotikapolitiken dåligt rykte eftersom de inte gör någon vettig åtskillnad mellan det sociologen Ted Goldberg kallar ”rekreationellt bruk” (som ett ökande antal människor har erfarenhet av) och ”problematiskt bruk” (missbruk, som drabbar ett fåtal).
Denna åtskillnad accepteras av de flesta människor, och den borde vara en självklar utgångspunkt för all narkotikapolitik. Men istället förtigs den i Sverige, som helt domineras av en ”prohibitionistisk” strategi med katastrofal effekt. Det relativt liberala Holland har mångdubbelt fler rekreationella brukare per capita än Sverige men betydligt färre tunga missbrukare. Och myndigheterna låter dem dessutom inte dö som flugor där.
För två år sedan gjorde jag tillsammans med ekonomihistorikern Daniel Berg ett nummer av tidskriften Glänta om droger. Vi ville diskutera frågan om de illegala, psykoaktiva substanserna utifrån andra perspektiv än det eviga för-och-emot mellan dem som driver ”kriget mot narkotikan” och dem som vill legalisera den.
Bergs bidrag handlade om den berömda listan över de 20 farligaste drogerna som det engelska underhuset 2005 gav ett vetenskapligt utskott i uppdrag att upprätta. Listan skapade en våldsam debatt eftersom den vände upp och ned på många fördomar och påstådda självklarheter.
Drogernas ”farlighet” handlade om hur beroendeframkallande de var, hur giftiga de var och hur mycket social skada de ställde till. Högst på listan ligger heroin och kokain. Alkohol kommer på femte plats. Benzodiazepiner (Valium) på sjunde. Tobak på nionde. Amfetamin ligger på åttonde, medan cannabis (hasch) ligger på elfte. MDMA (ecstasy) lyckas knappt komma in på listan, medan psilocybin (magiska svampar) inte tycks ha uppvisat någon farlighet alls.
Trots det är många av substanserna med hög farlighet legala medan många av de mer ofarliga är gravt illegala, och även ett litet innehav av dem kan ge många år i fängelse.
En alldeles ohistorisk och naiv slutsats av den här listan kunde vara: följ ekonomen Milton Friedmans råd och legalisera genast MDMA och cannabis, satsa skatteintäkterna därifrån på att få folk att sluta dricka (så mycket) alkohol och knapra så mycket benzo!
Frågan är dock om det ens handlar om ”farlighet” i fysiologisk eller social mening? Är det verkligen individernas väl och ve som lagstiftarna bryr sig om? Är det inte snarare ett klumpigt försök att hantera en symbolisk farlighet i det sociala omedvetna – om gammallutheransk moralism? I svensk lag definieras narkotika som ”varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter”. (SFS, narkotikastrafflagen 1968:64, paragraf 8.)
När blev det ett brott att vara euforisk? I narkotikalagstiftningen spökar skräcken för okontrollerbara individer. Det är återigen hotet om en upplösning av de mödosamt upprätthållna gränserna mellan psyken, kroppar, individer, samhällen och arter som skapar skräcken.
Mitt bidrag till Glänta-numret handlade om svenska författares erfarenheter av psykoaktiva substanser; inte i första hand socialt accepterade droger som tobak, te, socker, kakao, kaffe och alkohol utan sådana som förbjudits i lag. Jag intervjuade ett 30-tal författare, bland andra Alexander Bard, Unni Drougge, Carl-Johan Vallgren, Thomas Tidholm, Gabriella Håkansson.
Impulsen till enkäten låg i det faktum att droger och skrivande har en lång historia med namn som de Quincey, Baudelaire, Freud, Michaux, Huxley, Burroughs. Jag var nyfiken på om droger betytt något för svenska författare i vår samtid.
Det har de.
Det är inte konstigt: författare intresserar sig ofta för de där gränserna mellan psyken, kroppar, individer, grupper, samhällen och arter, de ägnar sig åt att undersöka dem, gestalta dem, ifrågasätta dem, upplösa dem.
Två allmänna slutsatser kunde jag dra av materialet:
1. En stor del av författarna hade erfarenheter av rekreationellt bruk av illegala droger: hasch, amfetamin, kokain, LSD, psilocybin, MDMA osv. Ingen av dem berättade om något problematiskt bruk. Det verkade som om de flesta av dem såg det som självklart att en modern människa har vissa erfarenheter av droger.
2. Ytterst få av författarna kunde skriva under påverkan. Ruset hjälpte inte upp texterna, tvärtom. Däremot vittnade många av dem om hur betydelsefull upplevelsen av rus hade varit. Några av dem utpekade exempelvis LSD som en livsavgörande erfarenhet som i högsta grad berikade deras tänkande och kreativitet.
Vår käre Kokainförfattare är alltså i gott sällskap. Den mest berömda av alla skrivande kokainister hyllas som en av 1900-talets största tänkare och författare, en man som i högsta grad intresserade sig för gränserna mellan psykets delar, individer och samhällsordningar:
Kokainförfattaren Sigmund Freud.
Carl-Michael Edenborg
(Idéhistoriker, bokförläggare, caféinnehavare)
http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/23/droger-viktiga-manga-svenska-forfattare
