archaeopteryx

Nar varlden lade tummen over var fulhet kunde den overtraffas;
kunde de stora barnblickarna studsa utanf6r;
sjalva kunde vi overvaka de syndiga pojkarnas huvuden, i mbrkret
i katedernas tranga land; i roran av flator,
som tingens nariga handleder frambringar och darur, ute i
varandra, rynkades vi och flabbades; kunde broskiga tungor over
igengrodda oron nedtynga hiartestarna i kaminen, spannande,
overtaget som jarnkors:
Den Stora Kaminen Brand.
- En salivstrale mot kaminen. Stralen traffade mig mitt i pannan.Men orden ville inte komma.
Det morknade.
Snett ovanfor pa stralade ansikten grep det mattade leendet efter det brinnande pipmagarnas invarted gnagande rontgenblick, som doftade kada i det vassa graset. De travade med omsorg till valdiga bikupor. Men fotterna kom inte loss. fBland slantarna hade funnits alia tings sammanband, men det avvek for att forsta hela meningen med Vag-drommens scSndersk j utna skatkropp. Bara en enda i raden hade ett ansikte.
- Kom nu, broder och systrar, hade Elis Fino sagt, nar koppar-sm6rjelsen i ett hal pa armbagenH finhackats och alia i husetsett rakt f6rbi oss.
De omskurna korpusklerna nadde fram till maltiden nar Cajus mormor, som alltid sm3g ut i skymmningen, placerade den torkade frukten (pa ekbordet).
- Jasa, det ar dar du liggerl
Solus ipse, tredaskade en Syndare i bbnsyrsehuset. I sin krafts dagar hade ravfallaren kunnat rakna vartenda revben p£ dadel-kroppens forskrumpna hud, Nu i den smaskurna passionsveckan botgjordes och hall inte mattet; bara bokgryn slavades och nagon av slapphanarna hittade alltid skSl nog f&r att uppfinna ettermyror i byxlinningen.
HSr sag Assar var raddning.
Cykeloljan i andevarlden hade slunkit ner i halet pa vangslidret och gillrat med blicken, bade radd och blanksliten slutvSndning, de underjordiska pekfingarna, som ett ogonblick hissnade utvid sm&ralvens maskpump, och hela byalagets arsranson likviderades. Solen forsvann in i darrande hSnder och ravarorna isade* tyst nar helt oforskamt jag gled som ett moln in bakom manens margarinkind.
En flik av himlen genomfordes det hogra hednahalet, och Cajus morfar gned det vanstra. -Troll ar dumma varelser, fnyste Assar. Tant Olga var en biktstol.
Andevarldens lavemang hade rSkat komma in i hennes tungas kupade stallning, och rosten ur bakhuvudet hade pa nagot underligt, obegripligt och hemlighetsfullt satt uppl8st bade^und^t och verkligheten. Vi kande oss alia lite skamsna 6ch hagtyngda av att halla huvudet pa henne under Niagaras fall, som med snapp-bruten ordrikedom var en standigt rinnande takdropp.
T-