AVSLUTNING

opus tva
blicka ut over den blodroda apelsin utan skal, dar flyger du, under staketen genom muren, flyger du, hall handen mot ditt brost, jag ser dig, hall handen i mitt brost, i den sjunde himlen flyger hon, dar i fran skickar du mig livstecken, men jag suger inte dar, har kanske en torn tanke, under takets blase och lingonmos i orongropen, dar i klader du mig, tankar snurrar runt och oraklet ser, men flygande tankar ser dig ej, nagonting i fonstrets blakottfagade himmel i eken och svardfiskar dansar balett i en toalett, valdigt latt, i trumman av blidhet, likadana frpjder som jag forovrigt, traden ar gula och ater av asfalten, men varfor, varfor, bilar aker pa mina armar, titta en kaskelottval, ends, var ingrodda langtan och var stillnade lust, finns i angarnas berg, men jag sar min sad och ser ett par ogon dar, graset ar gult, nagra ogon dar, flodets oga ser inte tornets topp for teglet ar av morkt och vitt skinn, framavlade metaforer och blankande hat, sen gar var iris mot backahasten och fyller sin buk, alicia, nu ar du stor och nu ar du stark, at av busken, sug pa toppen, din grona dag, jag blickade stelbent mot gatans morka sken, en asna i kokstradgarden, och i en ficka sa du pa min kastanj, det steg mot himlen, som var en pulserande kvinna i natt svarta ben, fylliga knutar och avskalade ben,
husen vid sidan av vaggen log ljumt inuti de stelfrusna aggskalen, med en kniv skar du hal pa dess karlek och blodet rann ut, levrade sig och borjade steppa, er roda nejlika av blabars saft, se min saft, den ur sjalen bortflyende, nar applen mognar faller de till marken, Ijudlost med tarar av kastrerade honor och kokta puppor, de krossas och saften rinner over kanten pa mig sjalv, i musan med tre, fyra armar, men bara tre hander, visar stolt upp en symbol, det ar var de gor konst till, ratt och lavendeldoftande med ett skinn den store och havet skulle hanga cittran for, du var vacker, jag var inte dar
Surrealismen blickar in i manniskan, oppnar hennes sjal och goder pa nytt, och "man bor vara installd pa att surrealismen pa nytt kan blomma upp och bli fruktbarande - kanske i en oforutsedd gestalt".14

-14-

...the living membrane which is stretched like a film over the lustrous surface of the star which holds us. An ultimate envelope taking on its own individuality and gradually detaching itself like a luminous aura.