"I USA kollapsar samhället först"

"Förvänta dig inte att känna dig bekväm på den här workshopen. Det här på riktigt. Det här är om liv och död.
Vinay Gupta och Mike Bennet är specialiserade på att hjälpa företag, organisationer och stater att förbereda sig för krissituationer.
Senaste uppdraget var att bygga nödbostäd er på Haiti. Nu är de på konferensen Uncivilisation i norra Wales och pratar "kollapsonomi" - deras eget begrepp för studier av ekonomiska och sociala system på randen till kollaps.
För de flesta är en samhällelig kollaps något som man njuter av i biofåtöljen, få förbereder sig för en i verkligheten. Men enligt Gupta och Bennet är det inte längre intressant att diskutera om en kollaps kommer att inträffa, utan när, hur och framför allt var. USA är lågoddsaren på den senare frågan. Delar av landet befinner sig redan i något sorts förstadie. I Detroit har en fjärdedel av stadens yta redan övergetts - och återtagits av naturen. Ur husen växer träd. En ny tillväxtbransch utgörs av de gäng som åker runt och plundrar byggnader på koppar och stål. Matbutikerna har slagit igen, vilket gett urban odling ett rejält uppsving. Inte som hipp trend, men som ett sätt att få mat på bordet för de som bor kvar.

Om sådant handlade konferensen Uncivilisation, den första i sitt slag. Bakom den står The Dark Mountain Project - startat av de brittiska journalisterna Paul Kingsnorth och Dougald Hine som en reaktion på vad de kallar en "falsk optimism" i samhället.
I sitt manifest frågar de sig: Om vi i den rika världen slutar låtsas att vårt sätt att leva kan göras "hållbart", var hamnar vi då?
Dark Mountain började som en kulturell rörelse för författare och allehanda kulturarbetare, men har på senare tid svällt till något som är mer politiskt. Uncivilisation är ett försök att skapa ett utrymme för att seriöst diskutera en framtid som till skillnad mot vad många tänker sig inte är en tekniskt uppdaterad version av nutiden. Snarare något som präglas av en nedgång för den industriella civilisationen.

Huvudskälet till denna dystra analys är att vi låst in oss i ett komplext ekonomiskt system som kräver ofantliga mängder billig fossil energi för att
inte braka ihop. Inom bara några år kommer produktionen av olja vara långt mindre än efterfrågan. Konsekvenserna kan var och en själv fantisera kring.
På det ekologiska planet ser det inte bättre ut - trots att världens ledare lovat att "rädda planeten". Tiden har runnit ut. Att ens ha en liten chans att styra undan från skenande klimatförändringar kräver att världens samlade utsläpp inom bara fyra år börjar minska och därefter sjunker lika snabbt som utsläppsnivåerna gjorde i Sovjetunionen efter att landet kollapsade 1990 - med fem procent årligen.
Tidsandan påbjuder ändå ett alltjämt positivt tänkande. Som Anders Turesson, Sveriges chefsförhandlare i klimatfrågor, snyggt uttrycker det: "Jag är professionellt optimistisk".
Häromveckan presenterade Stockholm Environment Institute, SEI, ett nytt projekt inom detta område. Beroende på om världen drabbas av en allvarlig oljekris, av fördjupade klimatförändringar, eller både och samtidigt, identifieras ett par möjliga framtidsscenarier. Från det optimistiska "grönt hopp" via "brun dystopi" till det apokalyptiska "efter floden". Tillfrågade om vad som är mest troligt lutade en majoritet av seminariepubliken åt det senare scenariot. Ändå, kunde SEI konstatera, är det i princip ingen som förbereder sig för något annat än det mest optimistiska scenariot eftersom ingen vill tänka sådana tankar. Devisen "planera för det värsta, hoppas på det bästa" har fått pessimiststämpeln tryckt i pannan.

Vad händer den dagen då världens rika och mäktiga förstår hur en ekologisk kollaps kommer att drabba dem själva och deras barn? Clive Hamilton, en av Australiens mest framstående debattörer, varnar för detta i sin senaste bok, Requiem for a species: "Om de mäktiga inte möts av motstånd, kommer de att tvinga sina lösningar på oss andra. De kommer att skydda sina egna intressen och förvärra den redan ojämlika tillgången till överlevnadsmöjligheter så att de svaga lämnas åt sitt öde. Så har det alltid varit"."

Från Aftonbladet, 30 Juni, 2010