FÖRVANDLINGAR
Parallelltolkningar efter Ovidius

Niobe 30 34

immensae spectantur opes; accedit eodem digna dea facies; huc natas adice septem et totidem iuvenes et mox generosque nurusque! quaerite nunc, habeat quam nostra superbia causam, nescia quoque audete satam Titanida Coeo

Omåttligt och spektakulärt är hoppet; att gå in genom guds dignande avträde; att ta sju öden och unga närande totempålars generositet! Skälet sedan, som jag bor i, har konsul glans. Jag nästan tittar på det ljudande hjärtat.
Åskådaren inbillar sig sin syn; hatar bilden hänger i dina ansikten; hukad matas bilden med syn vid tiotiden uppfinner han beroende generös nevros vattenlöst ansikte; vanan kommer under den slutna cirkelns underbara död liket upprepar vad Titanida Loeo andades
Den oändliga blicken lyftes mot skyn och gudarnas värdiga sysslor; här begyntes sju bittra ynglingars hädanfärd; slösande gåva! Nu bebor vårt yttersta öde det obestämda intets gigantiska famn.
Ett ofantligt spektrum öppnar sig; ackrediterade eoner är lika värda som din träck; hur matas ditt beroende i september och dagligen inverteras och livnärs mycket generositet! Allt kvaddas, och vänjs som vår storartade sak, och vem som helst hör satans Gigantiska Trolöshet.
de oändliga åskådarnas ögon; av en olyckshändelse vattenfyllda dignar i ditt ansikte; så föds sju knarkare och dödar barn och närs av en generös myskoxe! i akvariet intet bor som våra superba orsaker det som föds lyssnar på satans titaniska kval

Proserpina 1 5

Prima Ceres unco glaebam dimovit aratro, prima dedit fruges alimentaque mitia terris, prima dedit leges; Cereris sunt omnia munus; illa canenda mihi est. utinam modo dicere possim carmina digna dea! certe dea carmina digna est.

Primtals serum, ung ko, glad i vit dimma, asatro, primtals kredit, frugans liniment mitt i jorden, primtals kredit är lagen; serumets snut mumlar allt i min lilla kanins enda rest. Uti nam-nam modig docents påse. Kvarnen dignar idealt. Det är säkert karmen som dignar bäst.
Den första Säden, en global dimma som backar, en första härledning som hungrar efter jordens medelmåttiga näring, en lättsam första härledning; en sund Säd fyller munnarna; det är en illa skanderad mitt. En sista sång uttalas i det möjliga.
Den första behornade trodde sig minska mörkret, den första lät frukter vederkvicka jordens termiter, den första lät sig uppsamlas; den behornade var mun överallt; illa bet mig hunden. Livmodern vågade tala med ett opposum som dignade av guds kräm! helt säkert är att gud dignar av kräm.
Vackra Huvuden undergår glasbarnens dimvita återgång. vackra upplösta frukter alienerade min terror, vackra upplösta ben; huvudsvålens lukt i allas munnar; det kan bara vara illa. Utanför fabriken dissekeras framåtsträvande anda i en upplöst gud! Huvudgudens ande är upplöst.

Kadmos och Harmonia 30 34

Cadme, quid hoc? ubi pes? ubi sunt umerique manusque et color et facies et, dum loquor, omnia? cur non me quoque, caelestes, in eandem vertitis auguem? dixerat, ille suae lambebat coniugis ora inque sinus caros, veluti cognosceret, ibat

Kadmos, vem är du? hur mycket väger du? hur mycket sundhet räknar din hand, vilken färg har din träck, är din klädsel allsmäktig? botar du mig med din snäcka i himlen, bland oändlighetens svindlande järtecken?
Knåda mig, hand, täck mig, icke-katt, med monsterhud. Knåda mig, varför då? Ubus fötter? Ubus sunda amerikanska händer och färg och ansikten och dum likör överallt? Den kocken botar mig inte, i himlen, i någon annan svindlande ångest?
Kväv mig, mana mig, täck mig, i fågeln, hans ursäktande monster. kväv mig, flytande jag? Ubus pessar? Ubus sunda amerikanska mansdom är färgen av falska eller idiotiska luckor allt? Hela ingen med kokos, drottning, i ändtarmens verkliga ångest?

(Jonas Ellerström, Mattias Forshage, Bruno Jacobs, Robert Lindroth, Niklas Nenzén, januari 1997, café Soda, Stockholm)

Andromeda 20 25

appellare virum virgo, manibusque modestos celasset vultus, si non religata fuisset; lumina, quod potuit, lacrimis implevit obortis. saepius instanti, sua ne delicta fateri nolle videretur, nomen terraeque suumque

Andromeda åkallar girande sanning, manipulerar ödmjukhet, tröttar ut gamar, om hon inte förskjuter reliker; ljus, som i en kruka, begråtande impulsiva aborter vet hon för stunden, svettas delikat fett utan återvändo; ingen begraver helheten
En apell för virila vulgos, mansbuskar i blyghet källaraset valtar inte i religionens fniss ljuset, är potatis, lakrits len vitdjävuls foster särskilt direkt kör de delikata fatalisterna nollor vidarebefordrar normen till maskjordens slum
Jag säger till dig, jungfru, den blyga mannen i busken ser grannens byte, om än inte med religiös visshet; ljus, ditt porträtt, framfall av indirekta tårar. den sepiafärgade stunden, vårt mindre än bortsprungna ödes lott nålen går tillbaka till videt, jordiskt namn åkallas
Talande virriga virus, manipulerar livmodern och kalaset välter, se vilka förvirringar; månen, god lakrits och vita försvinnanden. Sa han inte inställsamt, som en delikat furir att inte gå vidare, med terror och sump i sitt namn.
Av pelarens virus vi rymmer och vi går, maniskt bus sker modest med oss. Se lasset välta, se någon trevlig gata försättas; Läs mina kvidande potatisar, lakrits i min äppelvita abort. Se apan ingenstans, som inte liknar fötterna och inte heller videts retur, inte män som tär och som kvider.

Orfeus 1 5

Inde per immensum croceo velatus amictu aethera digreditur Ciconumque Hymenaeus ad oras tendit et Orphea nequiquam voce vocatur. affuit ille quidem, sed nec sollemnia verba nec laetos voltus nec felix attulit omen.

Inte genom oändlighets kroki vill kärleken öka sin efemär, kika under hymlande beundran för att tända och Orfeusförhandla röstens röst. har du råd att kvida lite, se dem näck genom dystra ord låt oss frivilligt näcka trogna Attilas järtecken.
I det genomskinliga krockar viljans avskum i luften riktas Cirkelrunda Människan mot guldet Orfeus tenderar att inte bry sig affekteras illa kvider, somnar istället för att tala naken och lat välter han, nakne Felix väntar på ett omen
I de ofantliga krokarna älskade veligt i etern där fikonbuskens mödomshinna smälte maten i örat tenderade Orfeus att höja sin stämma för ingens skull och som han sjöng för att inte lämna orden ensamma och sångerna ramlade lyckliga som ett stulet omen.
För imman vill jag min vän krackelera attrahera en hymn helt oralt tända en Orfeus neglegering vokalt svårt illa kvida, se solen vända inte leta volter i frihetens utomhus.
Inte genom det enorma korsets håriga vänskap, etern degraderar Chicos nuna och äktenskapet avgudas, tände ett orfiskt nej med kvalm och rösternas röst. Ah, fjutt! Illa! Kvider, men se, den är så lämnad, i alla verben nä, mjölken i ansiktet, nä, lycklig över ett gulligt omen.

De fyra åldrarna 5 10

iudicis ora sui, sed erant sine iudice tuti mondum caesa suis, peregrinum ut viserer orbem, montibus in liquidas pinus descenderat undas nullaque mortales praeter sua litora norant. nondum praecipites cingebant oppida fossae;

Indicier i ditt öra irrar utan rätt. Världen upphör i sig och vandrar ut i en ond bana, stiger upp i pinsam vätska och stiger ner, undan. Ingen dödlig präst svettas vid Nordens kust, inte heller knuffar nedpressade, sprudlande fossiler.
hans öra inflammerat, sett underifrån genom det inre alltet världen är ett ting, den girande visaren tickar månraketen pinas i vätska och ramlar under ingentinget dör pratande i Litorinahavet Man är trött på att höra fossilerna öppnas
Jag hörde tecken, som misstog sig utan att ha ett omdöme om allt. Världen är kejsare, pilgrimen ses komma ur örat, han bestiger flytande tallar som nedsänks under där inga dödliga förut blev till sten. Ingen hade förutsett dessa fem motsatta benbitar;
gräva sin mun, det blir granna diken. men det kallar sig, och ut kommer orden, man låter vatten pina sig under det delade och dödens rullande prat ser sig lite noga om inte dumt precis men dinglande gammalt
Tro på det talade ordet, det har fel och bevisar allt. allting slutar i sanning, fadern går ut ur sitt grin, upp i sin bana, berget blir till vätska vid tallens rötter som själva går under dödens nollpunkt som översätter vår läsliga nord. receptet är inte dummare än sångarens opposition mot fötter
den indiskreta oron simmar, seden är ett sinne indiskret fakta. dumhuvudet upphör att simma, den griniga platsen utanför visar ett ordben Sotarhuvudet i vattnet pinar det fallande tillståndets undran. Nollans dödprat badar fittornas hortant. Odummas deltagande signifierar upproriska frosserier.
Judys is, orakel-suisse, addera inte utan Judys domar-tuttar. Månne dum Kajsa-suisse, pilgrimmen går ut och vi ser er i omlopp, på berget i vattnet står pinjer, dess ände att undra. Ingen dödlig präst snorar i sin säng. Nån dum störning ringar in det utmärkta diket;

Midas 45 50

copia nulla famem relevat; sitis arida guttur urit, et inviso meritus torquetur ab auro ad caelumque manus et splendida bracchia tollens da veniam, Lenaee pater! peccavimus inquit, sed miserere, precor, speciosoque eripe damno!

Att kopulera sin familj är inte relevant; sitta och rida gutturalt på urin, och inte visa uppskattning för torktumlarens aura över tjälens diktat och lysande brackors tolerans för äran, Milda fader! Peka på min mus, sluta inte, se misären, föregångare, specifiera den mogna undergången!
Man kopierar inget som äran avslöjar; det är beläget i den fuktiga strupen som urinerar, och förärar torkan av guld dess osynlighet i himlens händer och dess utsökta tjocka armar gå din väg, Lenas far! gris frågade man, var miserabel, du föregångare, av samma art som mogna fördömda!
att kopiera nollan är fanimej inte relevant, sitter arg på gutturalen urgröpt och osynlig meriteras torkaren i strålen lägg till halvlugna händer och utmärkta halsband i tullen gå vidare, lynniga fader, vit som nöten sades så misär, otur, stetoskopets förbannelse!
De viktiga famnknullen; sitter och rider utur och ut, och osynliga torkar de i luften på kalla manusskript och lysande bracka-troll då vet jag, Lånade fader! Pekoral! inuti, se olyckan, käraste, specialiserar sig på oss!
Kopiera relevanta nudlar i famnen; sitt i torrhet och svälj urin, och inbjud meriter som torkar i gryningen som kylan i handen, och ståtliga grenar tolkar att förgifta Lenas fader! låt oss trycka, sedan, se misären, den föregående, preciös, fördömd, skrikande!
Ingen kopia uppstår berömd; sitter beskt som gudars urin, och visar meriter torkbyket med aura och vilket manus som helst är utsökt djärvt tolkat de återkommer, lena fader! fräkniga orolig, törstens misär, föregångare, specifikt uppriven förbannelse!
Kopiera ingens öde om än relevant; sitt i båten, harkla den torra strupen och urinera, och osynliga meriter hos toreadoren ger en viss aura att räkna med på fingrarna och de lysande armarna som vi tolererar. Men kom då, Lenas pater! Vi ska synda i lugn och ro, fast med stort lidande och prekärt och mycket speciellt och förbannat ärr-i-p.

Europa 20 25

gaudet amans et, dum veniat sperata voluptas, oscula dat manibus; vix iam, vix cetera differt; et nunc alludit viridique exsultat in herba nunc latus in fulvis niveum deponit harenis; paulatimque metu dempto, modo pectora praebet

Gräv de ut, spenat, ananas och kräks och det ska växa; vita skal, vita chiffer; och alla som detta dike når excellerar i grönt som latinska vulvor i lena harar; på timglaset man ska dö, med bild-frön.
guakamole i var mans det, dum venerisk sperma exploderar okoola bandspelare vill in i mig vill göra mig på nytt en nunna alluderar på vidriga resultat i hash nunnan latar sig i fulla visor och nivea, deponerad hashis påvemaskens metatempus, nytt och pekoralt alfabet
Amman är grabbig, dumt velande, desperat lättsinnig och avlyssnar handen därborta; ler glupskt, ler liksom annorlunda; antyd inga sanningar som jublar i gräset som mjölk på en nivå där hararna defekerar; I sinom tid kommer du att domna i mycket spektralt proberande
Europa går dit amman sett, en dum vän som spärrat vår lukt, och oladdat maniskt och kvickt jamande, kvickt sätter han dit färden; ett unket och ludet, virilt kelande, som resulterar i ärvda unkna latinska fullväxta nivåer, där på nätet haren ses pokulerande med dem på mårdens täckta träbit
Gödsla vänskapens ett, med dum venerisk separat konvulsion ljuset i handen, hundmat kattmat, hundmats likhets skillnad och bara ljusets jungfru exalteras i växten bara lat och ful med hudkräm smord på haren blomtiden mäter tänderna, ett sätt att peka på pratet
De älskandes gnyende kommer från det böljande dumma hoppet, oskulden kommer ur handen; vi älskar, vi särar olika; och när man anspelar på virilitet, besudlas gräset låt oss tillfyllest smörja oss med harens depåer; bolla oss dämpat, som en målad präst
Var lyckliga alla älskande och dumma, hopp om vällust kommer och pendlar i händerna; segern är nam-nam, segern o s v är annorlunda; och nu ska vi alludera på det virila kexet i gräset Nu är vi lata på fyllt vis och nivea deponeras i harem; paulunens timma och metod dompteras på ett fåraktigt och vanligt vis.

Narkissos 16 - 20

sed fuit in tenera tam dura superbia forma, nulli illum iuvenes, nullae tetigere puellae. adspicit hunc trepidos agitatem in retia cervos vocalis nymphe, quae nec reticere loquenti nec prius ipsa loqui didicit, resonabilis Echo

Men jag var i en mild och hård och högmodig form, för att inte tala om juvren, för att inte tala om pulkorna. Sen såg vi en hulk som skälvde och skakade i hjärnans fulla rätt Nymfernas vokaler, som ingen kunde överträffa i vältalighet, var näck för första gången på nämnda ställe, resonerade Eko.
Narkissos´ sed flyr i mörker och dröjer i ståtliga fomer utan att upplysas invärtes, utan att färga pöbeln. Han tillkommer som dallrande agitation i retsamma hjärnor, skriker åt nymfer och ingenting bromsade hans tal. Be inte om hickande tal, genljuder ekot.
alltså gick frukten upp i ryggraden med tunna superba former utan barnsjukdomar, utan hönshjärnor. Spikar genomträngde de upphetsade i nätens horn nymferna sjöng, som om de inte fångats av näten men att ha stånd är att vara hängiven sin plats, resonerade ekot

Aktaion 25 - 29

Vallis erat piceis et acuta densa cupressa, nomine gargaphie succintae sacra Dianae, cuius in extremo est antrum nemorale recessu, arte laboratum nulla; simulaverat artem ingenio natura suo, nam pumice vivo

Is i vall pickar i nödbett öra, tjocknar som en kopp espresso i namn av kyrktroll som betar av Dianas socker, skurat ljus i ytterlighetes återtåg av havsbottnens andrum, arterna som simulerar kartskillnad laborerar med en nolla som inte ger mera tur än en frysande pumas hela liv
Aktaion vallar en era av pikar och dansar akut sammanpressad, benämner en kort geografi, sakrala Diana, som har kul bland extremer och träder in i en minnesvärd ressesion, i ett omintetgjort konstlaboratorium; hon simulerar konst, uppfinner sin natur, benämner sitt bestraffade liv.
Dalen ärade fiskarna och de vassa tänderna av koppar, och en vid namn Gargantua sög ut den heliga Diana, och hade extrema samlag innan de vilade i parken, de arbetade aldrig inom konsten, utan simulerade konst som naturens ingenjörskonst, som pumor som lever
Valis: er piercade akuta dentala kompress levande geografiskt i dianas självmördande kista kistan är extrem som animal memoarregression hon knullar i laboratoriet: simulerade artärer ingen natur stinker, namnet puritanskt liv

(Aase Berg, Kajsa Bergh, Johannes Bergmark, Mattias Forshage, Bruno Jacobs, Riyota Kasamatsu, Robert Lindroth, Maja Lundgren, Niklas Nenzén, Sebastian Osorio, 24 maj 1998, Café Reichhold, Stockholm samt 28 juni 1998, Thelins konditori, Stockholm)

Dafne 15-19

dixit et, eliso percussis aere pennis, impiger umbrosa Parnasi constitit arce eque sagittifera prompsit duo tela pharetra diversorum operum: fugat hoc, facit illud amorem; quod facit, auratum est et cuspide fulget acuta

Diket sitter ner och släpper ut lemmens trumma. i pigans rosa sänghängen som återstår av arken egot insisterar som en telefon på att få kliva ut ur fåret och bli skytt så många operaloger i en ishockeyfuga som kommenterar kärlekens ljus: kådan får sitt, en tumsbredd aura följer nödbedd den spottande kon
Dafne dikterar och är, genljuder utvald som en panna i luften, ålägger Parnassos skugga som bildar ett valv och snabbt tudelar en skytt som dröjer i ljus, agerar mångfaldigt: en fuga hickas, lätt illustrerande kärlek; vilket facit, ett gyllene misstag som konspirerar akut och fult.
Dafne talade och klargjorde luftens kammande slagverk, vilket medförde en förmörkelse av parnassens grundläggande bågar och hästar sköt med pilbåge för att understryka att tvåsamhetens mål gått om intet i olika verk: här är fukten, fakta som upplyser kärleken; sådana är fakta, de är gyllene och följs av vassa sköldar.
digitala ätande lasson trummar luften med sin penis impregnerar lillebroderns ringmuskel, och sätter ursprunget det formlösa saktar in hårdfört, två talar beslöjat Mångrummet, opererar: slår en volt, papperet befläckat av kärlek grodans papper, öppnar estens enda kisspinne futtigt avklippt
Man säger att slaget ärar penisen den skuggade päron-näsan präglas av bågarnas bygge Hästen skjuter genast detta tvådelade päron och delar det i 2 maskiner: en spelar hockey, en annan gör kärleksillusioner; den som gör detta, är silver, och kysser det akuta fyllot

Pentheus 15 - 20

meque sub his tenebris nimium vidisse quereris. talia dicentem proturbat Echione natus; dicta fides sequitur responsaque vatis aguntur. Liber adest, fetisque fremunt ululatibus agri: turba ruit, mixtaeque viris matresque nurusque

under mig fanns inga kotor att se som svar på frågan. tjugo halsband stöttes fram ur den födande taggiga och de omtalade dygderna försvarade sina agenters dunkla svar. Boken därtill, en frimodig fetisch för lärkan på åkern: en trumpetstöt rofylld, ihopblandad med närande mödrar
Pentheus mycket subtilt är hans minimala mörker, han söker visshet. Han talar tiofaldigt, stör Echiones natur: dikterar troget, säkrar ansvar och går som en agent. Fri till höst som en jäsande fetisch, som en agrar undulat: hans turban rinner, han livnär som en viril moder.
En mycket liten fråga visar sej under fönstret, talar tvåhundra naturens ekon; slutar i oansvariga diktats trogna laguntuvor Fadäsens bok, fradgande muns jordiga undulatfetisch: snurrande ruin, blandar närande modvasser som virus
Mekande under sina minimala tandpetare, ser han några bögar. han tilltalar ett tiotal genom att utskjuta sitt naturliga ärsle; man säger att trogna sengångare orsakar vattniga agenter. Fri är den som inmundigar fradgande fetischer i ilskan: snurrar dem runt, och blandar dem med nakna vidriga matroser.

Faëton 25 - 29

se mihi sitque oculis lux ista novissima nostris! nec longus labor est patrios tibi nosse penates. unde oritur, domus est terrae contermina nostrae: si modo fert animus, gradere et scitabere ab ipso! emicat extemplo laetus post talia matris

Faëton ser och begrundar sin sits, en lyx i ister, en nymodighet som luktar! Arbeta inte för länge som en patriot som bestraffar oss. Därunder stinker det ruttet, hemmet och jorden smittar oss: om vi gjorde som djur, garderar och gör avsiktligt mot alla! Sprid exemplen som mjölk efter talrika mödrar.
Man har suttit på mig, och öst ljus i våra nya ögon! Efter långa mödor är faderns skenben våra pennor. Under öronen är mataffären vår besmittade jord: om sättet befruktar själen, gradera och rulla iväg till självklarhet! Vi går som myror ur templet och sjunger efter mödrarnas ras.
Se min hinna sitta kvar och kulissljuset sitta kvar förnyat i näsborren! Döden är långrandigt arbete och faderns näsa straffad klibbig. Under partituret, far en besmittad stjärna mellan jord och evighet: om den nya andens färd, gråter och vispar till invigning sittande bredvid! en kemisk katt låter stryka saliv på leran över templets hädangång.
Om jag satt och kollade på det isiga ljuset, förnyades min näsborre! inget arbete längre för fosterlandet som plågat oss så. Den talande vågen, som är huset i vår jord: om den djuriska fjärten är en grad av vispad öl och skit! utflödet ur templet tala om mat i posten.
Se min sits, ockulta lyx, isté förblindar prästen nackens långa arbetsdag är prästens timma krossade proteser under urtavlan, dominerar ett terrariskt motsägelsefullt prästöga se modet, avskrädesdjur, temperaturen är giftig i ditt kött ödlekatt, exemplet äter posten i en talande matrix

(Johannes Bergmark, Mattias Forshage, Bruno Jacobs, Riyota Kasamatsu, Robert Lindroth, Niklas Nenzén, 21 juni 1998, Danielas paradis, Stockholm och 28 juni 1998, Thelins konditori, Stockholm)

http://www.surrealistgruppen.org/